När orden var det enda som fanns kvar
(tomt)
en gång fann hon någon att projicera sin ensamhet på
melankolin blandades med alkohol i det tomrum som nu rymde två
Centrallyrik
Jag.
Jag.
Jag.
Aldrig mer.
Vi.
(frågetecken)
Jag.
Jag.
Aldrig mer.
Vi.
(frågetecken)
Någon gång kanske det blir en berättelse
När trådar knyts ihop och du förstår vad jag pratar om. Än känns den stunden avlägsen och du får hålla till godo med det jag förtäljer. Pusslet saknar några bitar och om du dödar min själ går de till spillo, ty de finns endast i mitt huvud.
Du vet vad jag pratar om
Hon har aldrig förstått det förut, det där du sa om soundtrack till ditt liv och distade gitarrer
men när radion tystnat kan hon inte låta bli att le
och bara hon vet varför
Innan stormen
explodera
i någon slags euforisk känslostorm
innan tankarna lugnar sig ska hon bli någon annan
och i detta här och nu
ska förevigt vara en endaste kort sekund
ska förevigt vara en endaste kort sekund
Du tänker att jag ljuger (och det gör jag nog)
det är inte det att jag inte klarar mig själv
det är mer det att jag inte vill vara ensam
Säg mig om du läst detta förut
... men det var första gången jag somnade leende, i armarna på någon jag faktiskt älskade.
