en gång fann hon någon att projicera sin ensamhet på
melankolin blandades med alkohol i det tomrum som nu rymde två
En kärlek skriven på baksidan av ett kvitto
röda skor. läppstift
(virrvarr utan slut)
händer famlar mållöst
(ett försök att hitta ut)
hög musik. rökluft
en kyss som hamnar fel
musiken följer med dem
en del plus en del blir en hel (del)
abstrakt frånvaro
hon förstod inte hur vacker du var förrän på sista sidan och hon sa inte alla de där sakerna en vän ska säga, utan bara:
jagvetjaggjordefelsnällaförlåtmiggåinteifrånmig
sen gick du
och varje gång ett löv faller fäller hon en tår
för den hon en gång var med dig och det ni aldrig blev
om sömnen fångar henne finns du inte längre där för att hålla henne kvar
det är det som skrämmer, som får henne att aldrig blunda längre än ett andetag
det enda konstanta
var du
hösttankar i ensamhet
en blå bil som ser svart ut i mörkret fickparkerar sådär snyggt
och jag önskar jag var inomhus
det enda jag ser när jag tittar upp är fåglarna som faktiskt flyger mot söder
vaniljdoften kväver mig
barn utan skuggor skriker och fåglarna kippar efter andan
eller är det bara i mitt huvud?
det värsta är att det är när ljusstyrkan sänks mot noll som jag kommer på att
jag saknar dig
hjärtat slår, men knappast i takt
(låtsas)existens
låtsa(sex)istens
låtsas(existens)
tills jag fann mig liggande på rygg för att betrakta sprickorna i taket
det är svårt att ligga still när världen snurrar åt ena hållet och tankarna åt andra
och jag är lite rädd för den förändring det innebär att faktiskt vara lycklig
vi kanske borde sluta rädda oss ifrån varandra?
(eller oss själva)
Ett ljus i ett mörker utan ljus
av det som en gång kunde varit
men
aldrig riktigt blev
..en tidsbegränsad oändlighet
på oslipade skridskor
backar in i framtiden
till nu
en gång för mycket
misär
fast åt fel håll
(mörkret ser lite annorlunda ut i dagsljus)
bara existera
Centrallyrik
Jag.
Jag.
Aldrig mer.
Vi.
(frågetecken)
existensminimum
och din hand var en sekund från min
innan jag sprang till tåget men stannade innan jag klev på bara för att vända mig om och se dig en sista gång
men du stod ej kvar
gårdagens känslors dissonans känns i hjärta, huvud och halsgrop
och namnen var för länge sedan bortsuddade när jag kom dit nästa gång
Någon gång kanske det blir en berättelse
När trådar knyts ihop och du förstår vad jag pratar om. Än känns den stunden avlägsen och du får hålla till godo med det jag förtäljer. Pusslet saknar några bitar och om du dödar min själ går de till spillo, ty de finns endast i mitt huvud.
Du vet vad jag pratar om
Hon har aldrig förstått det förut, det där du sa om soundtrack till ditt liv och distade gitarrer
men när radion tystnat kan hon inte låta bli att le
Innan stormen
explodera
i någon slags euforisk känslostorm
ska förevigt vara en endaste kort sekund
Du tänker att jag ljuger (och det gör jag nog)
det är inte det att jag inte klarar mig själv
det är mer det att jag inte vill vara ensam
Säg mig om du läst detta förut
... men det var första gången jag somnade leende, i armarna på någon jag faktiskt älskade.
