existensminimum

jag skrev våra namn med blyerts i tunneln nere vid ån

och din hand var en sekund från min

innan jag sprang till tåget men stannade innan jag klev på bara för att vända mig om och se dig en sista gång
men du stod ej kvar

gårdagens känslors dissonans känns i hjärta, huvud och halsgrop

och namnen var för länge sedan bortsuddade när jag kom dit nästa gång

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0