Dom säger att det är något med hjärtat

Utan någon tro på mig själv skulpterar jag fram ditt ansikte ur den svarta rymden
och genast skingras dimmorna runt omkring mig

Jag är en konstnär utan vetskap om vetenskapsmän och kvinnor

Bara en känsla av något bra men flyktigt
Som thinner i ett stängt garage

Ett sansat yttre som imploderar och snart är ett minne blott

tåg i månsken

Jag vet inte men jag måste
veta

för tåget vaggar mig till sömns i samma takt som gatlyktorna svindlar förbi och jag hinner inte räkna för dom är så många och det är en lång natt mellan natt och regn

om morgonen fryser jag och solens strålar mer skär än värmer och så länge det är mörkt får jag den ensamhet jag behöver

det är inte jag
det är du

och uppenbarligen funkar inte detta
för jag borde vara glad
men istället äter ångesten sakta upp mig inifrån

om jag kunde skulle jag
men nu är det upp till djävulen på min axel
för ängeln föll för länge sedan

lika barn leka bäst

om jag ska vara lite allvarlig för en stund
så är du ful

du har fula kläder
och fult hår

du har gula tänder
och vaggar när du går

du är dum
du frågar inte chans
och på skoldiscot
får jag ingen dans

du leker med alla,
inte med mig
du leker inte med mig
för att jag är tjej

om jag vore 12 hade jag väntat här
för jag är barnslig när jag är kär

men nu är jag vuxen
och du är en man
nu leker du med mig
för att du kan

jag skulle skrattat, om det var kul
men du ger en annan innebörd till ordet ful

-

du var inte hälften av den man som han var,
mitt hjärta

ändå går det inte
kan jag inte

man väljer inte
har inget val

trots att det finns två
att hänga upp sig på

...

hon bad för sitt liv
och sen för hans

han stod där på avstånd
höll sin distans

genom tårar såg hon...
inte en min

han stod kvar
i periferin

när molen bildar formationer jag inte trodde fanns

himlen rör sig fort idag, älskling
men du är längre bort än vanligt

dagarna går snabbt
fast jag inte hör din röst

livet går vidare, min vän
trots att du inte längre är med

jag saknar dig bara lite
och jag inser att jag klarar mig själv

Jag drömde om dig inatt

det var nångång mellan måne och gryning
nånstans mellan natt och dagg
kanske på väg till nåt bättre
kanske kvar på samma plats

du fanns i en dröm
jag såg dig genom dimma
du var förlorad i en verklighet
jag sakta såg försvinna

du kom mellan livet och himlen
du gick innan solen gick upp
frosten berövade våra sinnen
och solen förtog vårt hopp

jag drömde din dröm
men levde aldrig i din verklighet
nu ligger jag här
och försonas med min ensamhet

förlora, förlorade, förlorat

När man tappat alla ord
finns inte ens förståndet kvar
när man tappat alla ord

när man tappat allt man har
och man inte förstår hur
har man tappat allt som var

ekande tomhet i kaklad ensamhet

rakblad strålar ur duschen när hon ligger på det våta golvet och sliter sitt hår i vanföreställningar och hallucinationer

minnen spelar henne spratt och kroppen rycker i spasmer

inget blod som är verkligt och inget så kallt som lysrörsljus


om ljuset i slutet av tunneln är ett tåg kan ingen höra henne skrika

för om alla går, kan ingen säga nåt

Och så var det det där med ensamhet

Om det är som dom säger
är jag lycklig nu?

Om det är som du säger
är jag lycklig nu?

Om det är som jag tror



...är jag ensam nu

jag är min egen akilleshäl



snön faller utanför fönstret som brinner
fast det är sensommar som kallas höst och ljusen är släckta
jag längtar efter någonting som skulle kunna kallas vänskap
när hjärtat går i tu, och allt annat går i tusen bitar

abstrakt frånvaro

hon förstod inte hur vacker du var förrän på sista sidan och hon sa inte alla de där sakerna en vän ska säga, utan bara:


jagvetjaggjordefelsnällaförlåtmiggåinteifrånmig



sen gick du


och varje gång ett löv faller fäller hon en tår
för den hon en gång var med dig och det ni aldrig blev


om sömnen fångar henne finns du inte längre där för att hålla henne kvar
det är det som skrämmer, som får henne att aldrig blunda längre än ett andetag



det enda konstanta
var du


hösttankar i ensamhet

en blå bil som ser svart ut i mörkret fickparkerar sådär snyggt

och jag önskar jag var inomhus


det enda jag ser när jag tittar upp är fåglarna som faktiskt flyger mot söder


vaniljdoften kväver mig


barn utan skuggor skriker och fåglarna kippar efter andan

eller är det bara i mitt huvud?


det värsta är att det är när ljusstyrkan sänks mot noll som jag kommer på att

jag saknar dig


hjärtat slår, men knappast i takt

(låtsas)existens
låtsa(sex)istens
låtsas(existens)

 

tills jag fann mig liggande på rygg för att betrakta sprickorna i taket

 

det är svårt att ligga still när världen snurrar åt ena hållet och tankarna åt andra

 

och jag är lite rädd för den förändring det innebär att faktiskt vara lycklig

 

 

 


Ett ljus i ett mörker utan ljus

som..

..tveksamma andetag
av det som en gång kunde varit
men
aldrig riktigt blev

..en tidsbegränsad oändlighet
på oslipade skridskor
backar in i framtiden
till nu

..att vrida ur en torr disktrasa
en gång för mycket


falla isär
misär

som att gå ensam hemåt i natten
fast åt fel håll

(mörkret ser lite annorlunda ut i dagsljus)

är det inget fel i att inte vara
bara existera

existensminimum

jag skrev våra namn med blyerts i tunneln nere vid ån

och din hand var en sekund från min

innan jag sprang till tåget men stannade innan jag klev på bara för att vända mig om och se dig en sista gång
men du stod ej kvar

gårdagens känslors dissonans känns i hjärta, huvud och halsgrop

och namnen var för länge sedan bortsuddade när jag kom dit nästa gång

RSS 2.0