Dom säger att det är något med hjärtat
och genast skingras dimmorna runt omkring mig
Jag är en konstnär utan vetskap om vetenskapsmän och kvinnor
Bara en känsla av något bra men flyktigt
Som thinner i ett stängt garage
Ett sansat yttre som imploderar och snart är ett minne blott
tåg i månsken
veta
för tåget vaggar mig till sömns i samma takt som gatlyktorna svindlar förbi och jag hinner inte räkna för dom är så många och det är en lång natt mellan natt och regn
om morgonen fryser jag och solens strålar mer skär än värmer och så länge det är mörkt får jag den ensamhet jag behöver
det är inte jag
det är du
och uppenbarligen funkar inte detta
för jag borde vara glad
men istället äter ångesten sakta upp mig inifrån
om jag kunde skulle jag
men nu är det upp till djävulen på min axel
för ängeln föll för länge sedan
lika barn leka bäst
så är du ful
du har fula kläder
och fult hår
du har gula tänder
och vaggar när du går
du är dum
du frågar inte chans
och på skoldiscot
får jag ingen dans
du leker med alla,
inte med mig
du leker inte med mig
för att jag är tjej
om jag vore 12 hade jag väntat här
för jag är barnslig när jag är kär
men nu är jag vuxen
och du är en man
nu leker du med mig
för att du kan
jag skulle skrattat, om det var kul
men du ger en annan innebörd till ordet ful
-
mitt hjärta
ändå går det inte
kan jag inte
man väljer inte
har inget val
trots att det finns två
att hänga upp sig på
...
och sen för hans
han stod där på avstånd
höll sin distans
genom tårar såg hon...
inte en min
han stod kvar
i periferin
när molen bildar formationer jag inte trodde fanns
men du är längre bort än vanligt
dagarna går snabbt
fast jag inte hör din röst
livet går vidare, min vän
trots att du inte längre är med
jag saknar dig bara lite
och jag inser att jag klarar mig själv
Jag drömde om dig inatt
nånstans mellan natt och dagg
kanske på väg till nåt bättre
kanske kvar på samma plats
du fanns i en dröm
jag såg dig genom dimma
du var förlorad i en verklighet
jag sakta såg försvinna
du kom mellan livet och himlen
du gick innan solen gick upp
frosten berövade våra sinnen
och solen förtog vårt hopp
jag drömde din dröm
men levde aldrig i din verklighet
nu ligger jag här
och försonas med min ensamhet
förlora, förlorade, förlorat
finns inte ens förståndet kvar
när man tappat alla ord
när man tappat allt man har
och man inte förstår hur
har man tappat allt som var
ekande tomhet i kaklad ensamhet
minnen spelar henne spratt och kroppen rycker i spasmer
inget blod som är verkligt och inget så kallt som lysrörsljus
för om alla går, kan ingen säga nåt
Och så var det det där med ensamhet
Om det är som du säger
Om det är som jag tror
jag är min egen akilleshäl
snön faller utanför fönstret som brinner
fast det är sensommar som kallas höst och ljusen är släckta
jag längtar efter någonting som skulle kunna kallas vänskap
när hjärtat går i tu, och allt annat går i tusen bitar
abstrakt frånvaro
hon förstod inte hur vacker du var förrän på sista sidan och hon sa inte alla de där sakerna en vän ska säga, utan bara:
jagvetjaggjordefelsnällaförlåtmiggåinteifrånmig
sen gick du
och varje gång ett löv faller fäller hon en tår
för den hon en gång var med dig och det ni aldrig blev
om sömnen fångar henne finns du inte längre där för att hålla henne kvar
det är det som skrämmer, som får henne att aldrig blunda längre än ett andetag
det enda konstanta
var du
hösttankar i ensamhet
en blå bil som ser svart ut i mörkret fickparkerar sådär snyggt
och jag önskar jag var inomhus
det enda jag ser när jag tittar upp är fåglarna som faktiskt flyger mot söder
vaniljdoften kväver mig
barn utan skuggor skriker och fåglarna kippar efter andan
eller är det bara i mitt huvud?
det värsta är att det är när ljusstyrkan sänks mot noll som jag kommer på att
jag saknar dig
hjärtat slår, men knappast i takt
(låtsas)existens
låtsa(sex)istens
låtsas(existens)
tills jag fann mig liggande på rygg för att betrakta sprickorna i taket
det är svårt att ligga still när världen snurrar åt ena hållet och tankarna åt andra
och jag är lite rädd för den förändring det innebär att faktiskt vara lycklig
Ett ljus i ett mörker utan ljus
av det som en gång kunde varit
men
aldrig riktigt blev
..en tidsbegränsad oändlighet
på oslipade skridskor
backar in i framtiden
till nu
en gång för mycket
misär
fast åt fel håll
(mörkret ser lite annorlunda ut i dagsljus)
bara existera
existensminimum
och din hand var en sekund från min
innan jag sprang till tåget men stannade innan jag klev på bara för att vända mig om och se dig en sista gång
men du stod ej kvar
gårdagens känslors dissonans känns i hjärta, huvud och halsgrop
och namnen var för länge sedan bortsuddade när jag kom dit nästa gång